Målandet är för mig som en vandring i inre okända landskap och varje svit är som en stig jag vandrar på i ett av dessa landskap. Jag har ofta känslan av att jag tar mig fram i mörker och utan att veta vad det ska bli på den duk jag just då har framför mig.

När jag väl hittat en inre stig och nyfikenhetens hundar har fått upp ett spår, ja då är det "bara" att följa spåret och med hjälp av min inre "pannlampa" belysa de olika scenerna jag möter och fästa dem på duken. Det är min nyfikenhet och längtan som driver mig vidare längs mina inre stigar, steg för steg, bild för bild. Jag måste bara se och uppleva vart stegen för mig och vad det blir på duken.

Egentligen vet jag inte vad jag målar, men jag vill gärna försöka förstå vad bilderna vill säga mig. Så när en målning är färdig brukar jag sätta mig på golvet i ateljén och "samtala" med den. Som vore det ett nyfött barn som jag vill lära känna. Och detta nyfödda bildbarn kan ibland säga mig något om vad det är att vara människa, med alla de känslor som det innebär. Andra gånger förstår jag ingenting och ibland känner jag obehag inför den bild jag gjort.

Sedan måste det dröja något, helst några år, innan jag kan visa målningarna offentligt. Jag har en lång avnavlingsperiod från mina bildbarn.