Av det färdiga resultatet att döma kunde man tro att Lena Malmsten från första början hade klart för sig hur hennes bilder exakt skulle se ut -så precisa och bestämda förefaller de vara. Men själv talar hon om ett trevande i mörker, om att allt börjar i en svartgrå färggröt. Nåväl, till slut gnistrar dukarna av starka och klara färger i ett närmast surrealistiskt formspråk. Det är målningar som utkristalliserats ur konstnärinnans årligen återkommande vandringar längs Gotlands stränder -vandringar som blir till upptäcktsfärder i inre landskap. Här, på dessa okända stigar, kan hon till exempel stöta på en kula, eller snarare pärla, som lyser vägen och som plötsligt också kan anta de mest fantasifulla former.